På 70-talet började invånare i skånska Teckomatorp må dåligt, Man misstänkte att BT Kemi grävde ner tunnor med gift som var restprodukter från deras tillverkning av bekämpningsmedel.
Det tog trots det flera år innan myndigheterna reagerade, det var först efter ett idogt kampanjarbete av Monica Nilsson som man inte längre kunde blunda för sanningen. Fabriken sprängdes och det tog ytterligare flera år att sanera marken.
Skandalen bestod inte minst av myndigheternas slapphet i att reagera på medborgarnas larm och Sverige fick lära sig ett nytt ord, miljöbrott.
Mot den bakgrunden vill jag betrakta vindkraftsutbyggnaden. Ett pågående miljöbrott av gigantiska proportioner.
Inte nog med att politiker och miljöorganisationer uppmuntrar till miljöförstöringen, man tvingar oss medborgare att betala för den! Såväl direkt på elräkningen, som indirekt genom förstörda natur- och realvärden.
Och vad gör den tredje statsmakten? Jo, man hejar på med liv och lust, åtminstone fram till nu, då den ena landsortstidningen efter den andra upptäcker hur deras livsmiljö ruineras och börjar skriva om problemet.
Teckomatorp var ett knapphålshuvud på kartan medan vindkraften påminner mer om en flugsvamp över hela landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar